Jag undrar om man kan bli beroende av glädje? Alltså beroende av att få de där inre kickarna när man gör något alldeles underbart även om det är små saker? På senaste tiden har mina lediga dagar varit fantastiska. Jag har börjat uppskatta livet på ett helt annat sätt än tidigare. Jag har en hel del att ta igen, det både känns och är så. Ska mina highs verkligen vara så höga? Och kommer mina vardagar, dvs. då jag jobbar och lever till vardags bli trista och gråa i jämförelse?
Jag tog min första cykeltur i stan igår. Min cykel är fin och har en korg. Jag hade randigt på mig, en tygväska från Goa med elefanter på och min vackra blomma på axeln. Mitt hår yrde och jag log mot alla. Så fort cykelmästarn i Haga blåste upp mina däck rullade jag iväg, jollrandes som ett litet barn. "hihi-håhå-haha!" Min kropp var som en virvelvind inuti, allt snurrade. Jag gjorde små pauser under dagen, däribland vid Saluhallen i Linné för att äta pasta med kräftor i vitvinssås med en arbetskamrat. Jag stannade till och köpte nya örhängen som jag ska ha när jag åker ner till min fina Vanessa i början av juli.
Sedan cyklade jag leende en stor cirkel i stan igen och mötte en god vän för att äta glass och dricka mig lullig på Tranquilo. Silly. Silliness. Hur kan jag vara så lättpåverkad av sprit? Jag fattar ingenting, två mojitos och jag är helt ur spelet. Eller är man med i spelet? Ehh vettefan men helt väck i skallen blir jag. Jag måste börja jobba upp min tolerans. Kanske öva här hemma med rött vin, det ska tydligen vara nyttigt också. Jag älskar att prata med mina fina vän, så fort hon öppnar munnen blir det som balsam för min själ. Hon är underbar. Jag är underbar, mitt bruna hår och min vackra blomma på axeln.
